INFO
PORTFOLIO
CONTACT

 

 

Birgitte Sigmundstad That´s entertainment 1-3

Just som jag ska sätta mig ned och argumentera för att videokonsten dog för fem år sedan i och med attacken på world trade center, så kommer det något i posten som vänder på alltsamman och tvingar mig att ställa mig själv den fråga jag redan från början skulle ha ställt; Kan det inte lika gärna vara så att videokonsten föddes den dagen? Timingen borde vara riktig, fem år är gott om tid, och det var ju trots allt inte så att folk slutade arbeta med video i september 2001. Men det som definitivt hände var att kassetten/discen blev reducerad till att vara lika relevant som andra medier. Fram tilll då hade videon dominerat som the medium of choice för en hel generation. Efter tv-bilderna av flygplanen som glider in i tvillingtornen blev det mer komplicerat. För min egen del blev det komplett omöjligt - jag har suttit här och skrivit sedan dess. Men att snacka om video som ett dött medium är och blir så klart en överdrift, även om det är just överdrifter som måste till om någon ska orka lyssna. Fast strängt taget är jag inte en tillhängare av att dödförklara något som helst.

Men faktum är att bland dom post-9/11-videos jag sett är det kanske en handfull som inte lika gärna kunde vara tio-femton år äldre. Generellt har mediet fått något musealt över sig. Som om det frös fast i 1900-talet, dömt att recirkulera sina egna visuella koder tills det en gång nya mediet framstår som traditionellt och rentav konservativt. Men undantagen lyser dessto starkare, helt enkelt för att de är så försvinnande få. Birgitte Sigmundstads triologi That´s entertainment är den senaste som ruskat om mig lite genom att vara närmast otänkbar i det förra årtiondet - och för att det inte bara utan vidare låter sig förklaras varför - för den är minst lika otänkbar utan mediets egen historia - men jag ska göra ett försök.

Varje delverk av That´s entertainment baserar sig visuellt på vad som uppfattas som typiska kvinnoidrotter; synkronsimning, konståkning på skridsko, och damgympa. Sporter där prestationen inte kan mätas lika självklart som när det gäller att hoppa längst eller högst, utan där det uteslutande handlar om att bedöma den estetiska aspekten av framförandet. Ljudspåret är oftast samplad musik - undantaget är Halle Berry´s hysteriskt tårsprutande tacktal från Oscarsgalan i 2002 som dominerar del 2 - och kommenterande i en tradition som går tillbaka till 1963 och Kenneth Anger´s Scorpio rising. Så långt är allt normalt, på ytan är det nästan klassiskt kortfilmsfestivalsmaterial - det välprövade greppet att uppnå en komisk kontrasteffekt av ljud kontra bild. Bara det att här är det inte övervägande komiskt längre - om det ens är det överhuvudtaget. För när synkronsimmerskorna lägger sig i en roterande hakkorsformation till tonerna av musik från Schindler´s list - direkt efter att ha utfört mindre uppsiktsväckande övningar med Fred Astaire sjungande i bakgrunden - så är det givetvis frågan om en punchline, men den är såpass brutal att den träffar helt andra nerver än dom som får oss att skratta. Den graciösa formationen av kvinnokroppar i vatten kontra symbolens närmaste historiska bagage gör det klart ännu en gång att vi inte helt har förstått oss själva. Inte heller det greppet är på något vis nytt; vi har sett swastikan formad av gummiankor, choklad och gud vet vad i årens lopp, med liknande avsikter - men i 2006 ser vi inte längre med samma ögon, och här faller det på sin plats med en större självklarhet än tidigare. För hakkorset förekommer numera nästan bara i sammanhang där man protesterar mot Israel och USA - oftast Israel, naturligtvis. Dess historiska signifikans har glidit in i en alltmer osäker förtid; ett 1900-tal vi inte helt kan lita på längre eftersom det inte finns, och kanske heller aldrig någonsin fanns. Det är för övrigt en belysande paradox, att det mest etablerade tecknet för totalitär ideologi i 2006 är den mest effektiva symbolen för protest mot det bestående.

Att gå därifrån till isprinsessans skridskodans i del 2, medan Halle Berry går helt av skaftet på ljudspåret, är att katapulteras in i 2000-talets fullständiga desillusion, understödd av sin motsats; den totala (totalitära?) illusionen av att vara «känd», vara «någon», ha presterat något «viktigt». Där den unga kvinnan glider över isen helt ensam för tomma läktare, förföljd av en spotlight, blir Hale Berry´s kompletta nervsammanbrott och snyftningar en så skrikande kontrast att man reflexmässigt blir iskallt cynisk inombords i rent självförsvar. «I wanna thank my manager!» snörvlar hon fram, och håren reser sig på underarmarna av ren skräck över vad vi faktiskt riskerar att bli, och kanske redan har blivit. I alla fall vad vi definitivt borde stoppa upp och reflektera över, var och en av oss; vad i hela fridens namn är det vi strävar efter här? Vad är vår ambition? Ligger det något av värde bortom den punkt där man bryter ihop över mikrofonstativet framför publiken i tacksamhet över att ha vunnit? Och vunnit vad, för att vara exakt?

Tredje delen fungerar sammanfattande och avrundande, men lämnar oss ändå med precis så mycket nervös osäkerhet som vi förtjänar. Yngre gymnaster med rockringar och serpentiner värmer upp. Vi ser close-ups på fötter och koncentrerade blickar. Och så kommer det, stötvis, medan dom ställer sig på rad och videon egentligen börjar på allvar; «Pa-pa-pa....pa....pa-pa-pa...War! What is it good for? Absolutely nothing!». Kombinationen av ljud och bild slår här över i något fundamentalt militant. Den ideologiska rundgången ligger och brusar genom hela sekvensen. För just dom här övningarna förbinder i alla fall dom som är lika gamla som undertecknad med den sovjetisk/östeuropeiska propagandaapparat som obehindrat dominerade dom olympiska spelen långt in på 80-talet. Och «War» är ett emblematiskt val av musik, i samma kategori som «Money» av Pink Floyd - för evigt recirkulerad som illustrativt ljudspår på filmskolorna - i så hög grad att just detta blir chockerande på åskådaren. Faktiskt komplett oväntat. Ett «fel» val, som vinner på att vara alldeles för uppenbart. Och vad dom gymnastiserande flickornas blick rakt in i kameran egentligen säger i kombination med musiken blir med ens mer osäkert. Du VET att vad du ser är ett definitivt statement du inte kan argumentera emot, men det är kinkigare att reda ut exakt varför. Och också detta kunde fort ha varit en svaghet, men när Sigmundstad konsekvent ligger på kanten av en cinematisk avgrund - här förekommer en hel del genomtänkta filmiska grepp - och lika konsekvent behandlar publiken som katten leker med en mus utan chans att komma undan, uppstår en spänning som vänder alla potentiella svagheter till en styrka.

Man kan också, om man vill, spåra en feministisk grundton här - det förekommer inga män i det här arbetet och det fokuseras uteslutande på yngre kvinnor - och kanske utgör det i viss grad en kritik mot den sortens sockersöt estetik som förföljer dom discipliner som utgör verkets hörnstenar. Men den är inte, och kanske heller inte ska vara, helt formulerad ännu. I stället skiner den igenom som en rå, oraffinerad girl power som än så länge nöjer sig med att visa musklerna. Som en antydan om vad vi kan vänta oss. Ta det som ett löfte, inte som ett hot.