Tekst av Tommy Olson
Birgitte Sigmundstad That´s entertainment 1-3
Just som jag ska setta mig ned och argumentera for att videokonsten dog for fem år
sedan i och med attacken på world trade center, så kommer det nogot i posten som
vender på alltsamman och tvingar mig att stilla mig sjølv den fråga jag redan från
børjan skulle ha stallt; Kan det inte lika gjrna vara så att videokonsten føddes den
dagen? Timingen borde vara riktig, fem år er gott om tid, och det var ju trots allt inte
så att folk slutade arbeta med video i september 2001. Men det som definitivt hande
var att kassetten/discen blev reducerad till att vara lika relevant som andra medier.
Fram tilll da hade videon dominerat som the medium of choice for en hel generation.
Efter tv-bilderna av flygplanen som glider in i tvillingtornen blev det mer komplicerat.
For min egen del blev det komplett omojligt - jag har suttit her och skrivit sedan dess.
Men att snacka om video som ett døtt medium er och blir så klart en overdrift, even
om det er just overdrifter som måste till om nogon ska orka lyssna. Fast strengt taget
er jag inte en tillhengare av att dødforklara nogot som helst.
Men faktum er att bland dom post-9/11-videos jag sett er det kanske en handfull som
inte lika gjrna kunde vara tio-femton år eldre. Generellt har mediet fått nogot musealt
over sig. Som om det frøs fast i 1900-talet, dømt att recirkulera sina egna visuella
koder tills det en gang nya mediet framstår som traditionellt och rentav konservativt.
Men undantagen lyser dessto starkare, helt enkelt for att de er så forsvinnande få.
Birgitte Sigmundstads triologi That´s entertainment er den senaste som ruskat om
mig lite genom att vara nærmast otenkbar i det førra årtiondet - och for att det inte
bara utan vidare later sig forklaras varfor - for den er minst lika otenkbar utan
mediets egen historia - men jag ska gjra ett forsøk.
Varje delverk av That´s entertainment baserar sig visuellt på vad som uppfattas som
typiska kvinnoidrotter; synkronsimning, konståkning på skridsko, och damgympa.
Sporter der prestationen inte kan møtas lika sjølvklart som når det gjller att hoppa
lengst eller høgst, utan der det uteslutande handlar om att bedøma den estetiska
aspekten av framførandet. Ljudsporet er oftast samplad musik - undantaget er Halle
Berry´s hysteriskt tårsprutande tacktal från Oscarsgalan i 2002 som dominerar del 2
- och kommenterande i en tradition som går tillbaka till 1963 och Kenneth Anger´s
Scorpio rising. Så långt er allt normalt, på ytan er det nestan klassiskt
kortfilmsfestivalsmaterial - det velprøvade greppet att uppnå en komisk kontrasteffekt
av ljud kontra bild. Bara det att her er det inte evervegande komiskt lengre - om det
ens er det overhuvudtaget. For når synkronsimmerskorna legger sig i en roterande
hakkorsformation till tonerna av musik från Schindler´s list - direkt efter att ha utført
mindre uppsiktsvckande øvningar med Fred Astaire sjungande i bakgrunden - så er
det givetvis frogan om en punchline, men den er såpass brutal att den treffar helt
andra nerver en dom som får oss att skratta. Den graciøsa formationen av
kvinnokroppar i vatten kontra symbolens nermaste historiska bagage gjør det klart
ennu en gang att vi inte helt har forstått oss sjølva. Inte heller det greppet er på
nogot vis nytt; vi har sett swastikan formad av gummiankor, choklad och gud vet vad
i årens lopp, med liknande avsikter - men i 2006 ser vi inte lengre med samma øgon,
och her faller det på sin plats med en større sjølvklarhet en tidigare. For hakkorset
forekommer numera nestan bara i sammanhang der man protesterar mot Israel och
USA - oftast Israel, naturligtvis. Dess historiska signifikans har glidit in i en alltmer
osiker fortid; ett 1900-tal vi inte helt kan lita på lengre eftersom det inte finns, och
kanske heller aldrig nogonsin fanns. Det er for øvrigt en belysande paradox, att det
mest etablerade tecknet for totalitær ideologi i 2006 er den mest effektiva symbolen
for protest mot det bestående.
Att gå derifrån till isprinsessans skridskodans i del 2, medan Halle Berry går helt av
skaftet på ljudsporet, er att katapulteras in i 2000-talets fullstendiga desillusion,
understødd av sin motsats; den totala (totalitara?) illusionen av att vara kand, vara
nogon, ha presterat nogot viktigt. Der den unga kvinnan glider over isen helt ensam
for tomma læktare, forfuljd av en spotlight, blir Hale Berry´s kompletta
nervsammanbrott och snyftningar en så skrikande kontrast att man reflexmessigt blir
iskallt cynisk inombords i rent sjølvforsvar. I wanna thank my manager! snarvlar hon
fram, och håren reser sig på underarmarna av ren skreck over vad vi faktiskt riskerar
att bli, och kanske redan har blivit. I alla fall vad vi definitivt borde stoppa upp och
reflektera over, var och en av oss; vad i hela fridens namn er det vi stravar efter her?
Vad er vår ambition? Ligger det nogot av verde bortom den punkt dør man bryter
ihop over mikrofonstativet framfor publiken i tacksamhet over att ha vunnit? Och
vunnit vad, for att vara exakt?
Tredje delen fungerar sammanfattande och avrundande, men lamnar oss med precis
så mycket nervøs osikerhet som vi fortjenar. Yngre gymnaster med rockringar och
serpentiner varmer upp. Vi ser close-ups på føtter och koncentrerade blickar. Och så
kommer det, støtvis, medan dom stiller sig på rad och videon egentligen børjar på
allvar; Pa-pa-pa....pa....pa-pa-pa...War! What is it good for? Absolutely nothing!.
Kombinationen av ljud och bild slår her over i nogot fundamentalt militant. Den
ideologiska rundgangen ligger och brusar genom hela sekvensen. For just dom her
Øvningarna forbinder i alla fall dom som er lika gamla som undertecknad med den
sovjetisk/østeuropeiska propagandaapparat som obehindrat dominerade dom
olympiska spelen langt in på 80-talet. Och War er ett emblematiskt val av musik, i
samma kategori som Money av Pink Floyd - får evigt recirkulerad som illustrativt
ljudspor på filmskolorna - i så høg grad att just detta blir chockerande på tilskudaren.
Faktiskt komplett ovintat. Ett fel val, som vinner på att vara alldeles for uppenbart.
Och vad dom gymnastiserande flickornas blick rakt in i kameran egentligen siger i
kombination med musiken blir med ens mer osikert. Du VET att vad du ser er ett
definitivt statement du inte kan argumentera emot, men det er kinkigare att reda ut
exakt varfor. Och också detta kunde fort ha varit en svaghet, men når Sigmundstad
konsekvent ligger på kanten av en cinematisk avgrund - her forekommer en hel del
genomtenkta filmiska grepp - och lika konsekvent behandlar publiken som katten
leker med en mus utan chans att komma undan, uppstår en spenning som vender
alla potentiella svagheter till en styrka.
Man kan också, om man vill, spora en feministisk grundton her - det forekommer
inga men i det her arbetet och det fokuseras uteslutande på yngre kvinnor - och
kanske utgjør det i viss grad en kritik mot den sortens sockersøt estetik som forføljer
dom discipliner som utgjør verkets hjørnstenar. Men den er inte, och kanske heller
inte ska vara, helt formulerad ennu. I stellet skiner den igenom som en rå,
oraffinerad girl power som en så lenge nøjer sig med att visa musklerna. Som en
antydan om vad vi kan venta oss. Ta det som ett løfte, inte som ett hot.